Istidsleden
För 11 000 år sedan började Riddarhyttan smälta fram ur isen. Den istida Östersjöns vågor svallade mot höjderna och från isens inre rusade smältvattnet fram och ryckte med sig allt i sin väg. Det var nu vi fick det jordtäcke vi har idag med grus och sten, med sand och lera. Detta jordtäcke måste vi lära känna och vårda. Det ska räcka ända till nästa istid - när den nu infaller.
Trakten kring Riddarhyttan och Malingsbo är ovanligt rik på spår av istid. De geologiska naturminnena är lättillgängliga och fullt synliga i markerna.
Överallt i terrängen kan vi uppleva kontakten med naturkrafterna. Låt oss visa Dig de höga rullstensåsarna, de djupa isgroparna, Döda fallen och Ormdalenmysteriet. Gör nya bekantskaper i naturen och se hur landet formats av ismassor, stormvindar och förhistoriska vattendrag.
Istidsleden bjuder på en resa i tid och rum. Gör den till fots, med cykel eller bil. Stig av vid skyltarna och upplev de naturhistoriska minnesmärkena. Du bestämmer själv resans längd.
Istidsleden lyfter fram 30 specifika platser som har betydelse för förståelsen av de naturhistoriska bildningarna.
Beskrivningar finns här på sidan. Genom att klicka på knapparna här nedanför kan Du se beskrivningar och illustrationer för varje plats.
Den naturhistoriska bakgrunden för utvecklingen av området som helhet beskrivs längre på sidan.
I fält finns skyltar vid de olika platserna. Skyltar saknas vid punkterna 29 och 30. Det finns ännu ingen stigmarkering till punkt 26 vilket gör att den är svår att hitta.
När Ni besöker platserna kan Ni gärna ta fram telefonen och titta i Lantmäteriets "min karta" och där välja "terrängskuggning". Där framträder landskapets former tydligare.
Ett föreslag till färdbeskrivning mellan platserna finns via googlekartan här intill.
Vid punkt 10, Gäddtjärnsåsen, finns en liten slinga, "Lilla Slingan". Denna är ca 1,5 km lång med 7 mindre informationsskyltar och passar bra att gå som en separat utflykt.
"Istiden i Bergslagen” gavs ut av Länsstyrelsen i Västmanlands län i början på 1990-talet, i form av en broschyr. Den var utformad som en vägledning till Riddarhyttefältet, Malingsboåsarna och Baggådalen. I texten beskrivs 30 geologiskt intressanta objekt och dessa markerades i fält med informationstavlor.
Texten skrevs av Anders Yrgård, naturgeograf vid Stockholms universitet. Illustrationer gjordes av Pekka Hedin, illustratör.
En del skyltar har tidigare funnits i fält och slingan kallades då Geologislingan.
Geopark Riddarhyttan har tagit fram nya layouter utifrån broschyren och tillverkat nya skyltställ. En digital publicering av broschyrens material kan ni numer ta del av här på denna websida. I samband med uppdateringen har leden fått namnet Istidsleden.
Under arbetet har kontakter hållits med textförfattare, illustratör samt Länsstyrelsen i Västmanland.
För 11 000 år sedan släppte inlandsisen sitt grepp om våra trakter, och...
... så här ser det ut idag i trakten av Riddarhyttan. Det är spännande att följa inlandsisens spår i terrängen, åsar, deltan, dödisgropar och mycket annat.
Vår jord är en gammal planet. Den har funnits i mer än 4 500 miljoner år (4 500 000 000 år). Under hela denna ofantliga tidsrymd har dess anletsdrag ständigt skiftat. Bergskedjor har vuxit i höjden och vittrat ned till sand och grus. Berg och slätter har avlöst varandra. Så kommer det att fortsätta i en obeveklig geologisk evighetsprocess. Klimatet har skiftat, kyla och värme växlat. För 500 miljoner år sedan, under jordens geologiska forntid, var det istid i Sahara. Samtidigt låg Sverige på havsbottnen vid ekvatorn och täcktes av korallrev. Dessa koraller har senare omvandlats till kalksten, men idag finns bara små rester kvar, det mesta har vittrat bort.
Jordbävningar och vulkaner har omformat landytan. Upphettning av jordskorpan, tryck och kemiska processer har förvandlat gamla bergarter till nya. Järnmalmerna härstammar från kemiska föreningar, som uppstod i samband med vulkanutbrott för mer än 1800 miljoner år sedan i jordens urtid. Koppar, zink och bly tillhör samma tid. Det svenska urberget är alltså resultatet av en mycket lång naturlig utveckling med upprepade geologiska omvandlingar.
De senaste 2-3 årmiljonernas klimatförändring har resulterat i flera istider. Den senaste började för knappt 0,1 miljoner år sedan (100 000 år) och det är bara för omkring 11 000 år sedan som Bergslagen blev isfritt. Stora delar av landet låg då under havsytan. Det var nedpressat av isen, men torrlades senare genom landhöjningen. Varje gång en inlandsis drog fram skrapades det gamla jordtäcket bort och ersattes med ett nytt.
På den geologiska tidsskalan, i nästa stycke, visas hur kort en istid är i det naturhistoriska perspektivet, för att inte tala om vår egen tid, knappt en blinkning i jordens långa historia.
Den som vill betrakta naturen med geologens ögon upptäcker snart två naturhistoriska tidsperspektiv
I det längre perspektivet ser vi kontinenternas vandring över jorden. Sydamerikas ostkust och Afrikas västkust ”passar ihop”. Bergskedjeveckning, vulkanutbrott, jordbävningar och den ständigt pågående vittringen bryter ned alla höjder till sand och grus.
Resultatet är berg, dalar och slätter – terrängens storskaliga former, sådana som lättast överblickas från någon utsiktspunkt.
I det kortare tidsperspektivet ser vi hur inlandsisen och dess smältvatten bildar ett nytt jordtäcke med karaktäristiska former över den urgamla berggrunden. Senare, ända in i våra dagar, tillkommer nya former bildade av vågor, vind och vattendrag.
De ”unga” landformerna , kullar, ryggar, sänkor och terrasser i det lösa jordtäcket, är former som vi kan se i våra närmaste omgivningar och som lättast överblickas till fots i terrängen. Den geologiska tidsskalan här nedan visar förhållandet mellan de olika skedena i jordens utveckling.
Urtiden upptar nästan 80% av tiden. Det är samtidigt den mest okända delen. Vi vet ytterst litet om livet på jorden under urtiden.
Fossilen i kalksten på Gotland, i Västgötabergen och på andra ställen berättar om livet i havet under jordens geologiska forntid för ”bara” 500 miljoner år sedan.
Ännu kortare är kvartärtiden med sina nedisningar. På bilden har den förstorats för att synas. Längst till höger i kvartärtiden visas när Riddarhyttan blev isfritt efter den senaste nedisningen.
Kvartärtiden omfattar de senaste 2-3 årmiljonerna. Under denna tid har klimatet försämrats. Detta har medfört växlingar mellan istider och värmetider. Mellaneuropa har varit nedisat minst 4 gånger och Norden 2-3 gånger.
När vi i vardagslag talar om ”istiden” menar vi oftast den senaste nedisningen, som inleddes för ca 100 000 år sedan och avslutades för ca 10 000 år sedan för Sveriges del. Denna istid kallas Weichsel.
Även under en pågående istid kan klimatet växla. Under den senste istiden har ”kortare” perioder med värme inträffat då delar av landet tillfälligt blivit isfria.
Sin största utbredning hade Weichsel för ca 20 000 år sedan, då isen nådde en bra bit ned i norra Tyskland och Polen. Sedan började den smälta. Skåne var isfritt för ca 14 000 år sedan och 3 000 år senare var det Bergslagens tur.
Europa under den senaste isens största utbredning.
Isen plockade upp det gamla jordtäcket och bröt loss block och stenar ur berggrunden. Alltsamman frös in i isen och krossades till partiklar av alla storlekar, alltifrån block ned till lerpartiklar med en diameter av blott någon tusendels millimeter. Denna blandning kallar vi morän. När isen smälte bort kom moränen att bilda ett i stort sett sammanhängande täcke över berggrunden framför åsen.
Smältvattnet samlades till stora isälvar som rusade fram i tunnlar under isen och genom isen. Morän som kom i vägen rycktes med och fördes bort mot isälvens mynning. På vägen rundslipades partiklarna och sorterades efter storlek beroende på vatten-strömmens hastighet. De tyngsta isälvsavlagringarna, block, sten, grus och sand stannade på istunnlarnas botten och i närheten av isälvens mynning, medan lättare partiklar fördes längre bort. Allt eftersom isen försvann mot norr uppstod rullstensåsar, gruskullar, deltan och andra former.
Gruset och sanden i våra istida rullstensåsar har nyttjats för anläggningsändamål och man ser stora sår i åsarna i form av täkter. Då åsarna också är viktiga naturminnen har användandet av åsarnas sand och grus numer kraftigt begränsats.
När en isälv störtade ut i havet sjönk de tyngre partiklarna vid mynningen. Lerpartiklarna däremot höll sig svävande länge i vattnet och spreds över stora arealer, som idag är våra bästa åkerjordar.
Isen smälte från söder mot norr. Isberg bröts loss och drev bort i Östersjön, som då nådde ända upp till Riddarhyttan. Men här slutade havet och isen fortsatte att smälta på land. Samtidigt ändrade isen utseende från en brant isbräcka till en lågsluttande tunga.
Denna omläggning tog sin tid. Iskanten stannade alltså upp en längre tid vid Riddarhyttan. Det är denna händelse som efterlämnat så många naturminnen runt sjön Lien.
Där isälvarna mynnade i det grunda vattnet uppstod en vik i isen. Eftersom isen här tog tid på sig hann stora mängder grus och sand avlagras framför isälvsmynningarna. Snart var viken fylld med avlagringar ända upp till vattenytan. På så sätt uppstod det kuperade isälvsdelta som är känt bland geologer som Riddarhyttefältet.
Stora isberg gick på grund i viken och bäddades in i sand och grus från isälvarna. När all is smält bort och landet höjts ur havet visade sig en omväxlande och kuperad landyta. Där isbergen legat uppstod stora fördjupningar, dessa kallas dödisgropar. Där sand och grus hamnat mellan ismassorna bildades ryggar, kullar och platåer.
Allt ligger fullt synligt i terrängen och minner om vårt lands naturhistoriska utveckling.
Det var när isen smälte och landet höjdes ur havet som sjön Lien föddes. Då uppstod Ljustjärn, Norstjärn och Tattartjärn där vi idag badar och fiskar.
Område som varit täckt av hav eller sjö efter senaste istiden.
När isen försvunnit lättade trycket och landhöjningen tog sin början. De områden som höjdes ur havet bär idag mer eller mindre tydliga spår av svallning, dvs vågornas arbete mot stranden. De högst belägna strandmärkena visar, tillsammans med vissa isälvsdeltan, nivån för högsta kustlinjen (HK) som är en viktig geologisk och naturhistorisk gräns. Ovan HK dominerar moränen och under denna gräns finner vi de finkorniga jordarna. Bilden till höger visar gränsen och nivåerna för Högsta kustlinjen i trakten av Riddarhyttan.
Landhöjningen pågår än i dag. I mellansverige är den 4-5 mm/år och i Ångermanlands kustland, Höga kusten, 10 mm/år. Troligen beror landhöjningen även på rörelser i jordens inre.
Vinden hade sin största påverkan på landformerna innan vegetationen vandrade in, framför allt på isälvsavlagringarna där sanden blåstes samman till dynryggar. Former skapade av vind kallas eoliska avlagringar. Vindavlagringar är vanliga i närheten av Malingboåsarna.
Vattendragen har skurit sig med genom avlagringarna och ständigt sökt nya vägar. Torrlagda fåror, skogbevuxna brinkar och terrassplan är spår efter vattnets erosion. Ett exempel från Riddarhyttan är Forsån, sjön Liens avlopp.
Ras, skred och jordflytning är andra processer som format landytan efter istiden. Exempel på jordflytning finns i Baggådalen norr om Riddarhyttan.
I sankare partier av terrängen bildas torv av ofullständigt förmultnade växtrester.
Spåren efter människan är otaliga. De intressantaste i detta sammanhang är täkterna (grustagen). De upplyser om landformernas innehåll och berättar om de naturhistoriska händelserna.
