Efter isen

Naturen formar och ger kulturen förutsättningar. De människor som följde inlandsisens avsmältning  norrut följde de jaktbara viltets vandringar. Människorna som färdades med iskanten rörelse norrut var jägare och de jaktbara bytet var framförallt renen. Förutsättningarna satte förstås avtryck i människornas verktyg, hjälpmedel dekorationer och utsmyckningar. Ungefär 8500 före vår tidräknings början (fvt) började istäcket i Riddarhytteområdet släppa. Då hade landet legat under ett kilometertjockt istäcke i tusentals år. Människorna kom från södra Europa där de naturligtvis haft kunskap och kontakt med konsten att bruka jorden men förutsättningarna för det var än så länge inte uppfyllda i det vi nu kallar Bergslagen. Jakten kompletterades med fiske och insamlande av bär och växter. Så småningom, och när klimatet tillät lärde man sig att i liten skala odla nyttigheter som tillskott i mathållningen. Vid Riddarhyttan stannade isens avsmältning upp och det gör sjön Lien med omnejd till ett mycket intressant naturområde. Högsta kustlinjen, (HK), är den nivå i Sverige dit havet nådde som högst. Lien låg under havsytan som i NV gick upp till en nivå som vi idag finner i området mellan nuvarande Skildammen och Haraldsjön.

Försörjningen krävde redskap. Till en början spjut, pilbågar, yxor, sedan hackor, spadar, grävpinnar. Självklart behövde man alltid kärl av olika slag till förvaring så man kunde laga och bereda maten.  Först använde man sten och ben som material för de saker man behövde ha. Sedan kom metaller. Brons och  järn, som man genom bland annat handel bytte till sig söderifrån. Men man upptäckte också att man kunde hitta järnutfällningar i och vid myrar och i sjöar. Någon kilometer söder om Mårtenstorp nedanför sjön Lien ligger en plats där man framställt järn av järnockra sedan flera hundra år före vår tidräknings början (700 fvt – 400 fvt) fram till vår tidräknings början. Området kallas idag för Röda Jorden och där finns ett antal enkla blästerugnar, 40–50 cm i diameter och ca 80 cm djupa. Den röda jorden värmdes över eld (rostning). Över en grop byggdes en rund lerugn i vilken man hällde ved eller träkol som fick brinna tills järnet skiljts ut och järn och slagg  hamnat i gropen. För att kunna smida järnet behövde man hetta upp det ytterligare en gång, sk. vällning.

I traditionell historieskrivning indelar man människans olika perioder efter de material man tillverkat verktyg och redskap vilket medför olika indelningar i olika delar av världen. I Norden: Stenålder 12000 fvt – 1800 fvt,  Bronsålder 1800 fvt – 500 fvt, Järnåldern 500 fvt – 1050 evt (enligt vår tidräkning).

När människan började odla marken blev hon allt eftersom mer bofast. Under sen järnålder var hus ofta uppförda i fackverksteknik (ex. korsvirkeshus) men under medeltiden (1050 – 1521) kom trä att bli dominerande framförallt norr om nuvarande södra Götaland. Inte minst i Mälardalen där tillgången på skog var riklig. I hela bergslagen finns det gott om knuttimrade hus, en teknik som användes långt in på 1900-talet. Nästan alla torp i vårt område är knuttimrade även om man inte alltid lägger märke till det då man i tidigt 1700-tal, inledningsvis i städerna, började brädlägga ytterväggarna och klä in knutarna.

Ett mångkulturellt samhälle

Från åtminstone tidig medeltid fanns samer i bergslagen. Att samer har funnits i norra Skandinavien sedan länge har varit allmänt känt och varit det enda forskningsperspektivet i flera hundra år. Särskilt har de samer som kallats fjällsamer utsatts för ivrig forskning och allmän exotisering. Det är först från 1980-talet som man har börjat intressera sig för och börjat lyfta fram att samer också har funnits långt ner i Skandinavien, i Sverige åtminstone till och med Mälardalen. Arkelogen Inger Zachrisson har varit ledande i den här utvecklingen. Från 1600-talet vet vi genom skriftliga källor att samer fanns i Mellansverige, men de fanns här långt tidigare. De levde på jakt, fiske och samlande och i vissa fall begränsad, småskalig renskötsel. De levde nära den fastboende befolkningen som de hade ömsesidigt utbyte med när det gällde arbete och tjänster. Bland annat var samernas bruks- konstföremål högt värderade. Kontakten mellan de mellansvenska samerna och de nordliga samerna var mycket liten vilket förde med sig vissa kulturella och sociala olikheter mellan dem. Vare sig staten eller kyrkan uppskattade samernas bosättning i Mellansverige och myndigheterna försökte genomföra ett antal tvångsförflyttningar av dem till norra Sverige, som man ansåg vara samernas rätta hemvist.

Från 1500-talet lockades finländare till Mellansveriges skogar genom skattefrihet under sex år. I en del finnmarker, ex: Ramsberg, började man bedriva bergsbruk. Finländarna brukade jorden genom så kallad svedjebruk men det kom att förbjudas eftersom järnframställningen behövde skogen till kolning.

Vallonerna, en folkgrupp från nuvarande södra Belgien och norra Frankrike, hade gott rykte när det gällde järnhantering. Det uppmärksammades också av Gustav II Adolf i Sverige. Många valloner började utvandra till Sverige i början av 1600-talet.

Bergshanteringen kom också att påverka byggnadstekniken. Då det krävdes enorma mängder trä till kolningen så infördes restriktioner att använda trä som byggnadsmaterial. Vid hyttorna utvecklade man en teknik för att ta hand om slaggen och gjuta den till byggnadssten, dvs slaggsten för att minska behovet av timmer för byggnation.

Att förstå livet

Från tidigt 1000-tal börjar kristendomen spridas i Sverige. Ansgarmissionen i Mälardalen kring 700 och 800 var det första försöket, men resultatlöst. Först 200 år senare får den nya religionen ett visst fäste. I det gamla trossystemet var människan föreställningar knuten till naturen och de krafter och som starkt påverkade hennes livsvillkor. Naturen uppenbarar sig i naturens fenomen, påtagligt i åska och storm men också kring graviditet och skörd, livsavgörande förutsättningar för människorna. Den nya religionen förkunnar att det bara finns en gud som krävde absolut lydnad. Möjligen kunde förhållandet att den kristna guden framställdes i tre gestalter underlätta förståelsen för de nya tankarna. Men helt övergav man inte det gamla. Föreställningar knutna till livsvillkor och natur fortsatte att följa med människorna långt in vår tid och lever fortfarande kvar. Enligt gammal folktro kunde en särskild vattenkälla ha läkande kraft. Trefaldighetskällor har ofta medeltida, katolskt ursprung, men kan från början ha varit forntida kultplatser.  I Riddarhyttan, i närheten av Korsvägarna finns sedan gammalt en trefaldighetskälla. Berättelser med rötter långt tillbaka kunde också ge förklaringar till fenomen som kunde upplevas som märkliga. Stor Kari  sten har en sådan berättelse knuten till sig. Jätten Stor Kari skulle ha varit irriterad på kyrkklockornas ljud från kyrkan i Skinnskatteberg. Från Passboberget, med hjälp av ett strumpeband, slungade hon iväg jätteblocket mot kyrktornet. Men strumpebandet brast och stenblocket nådde inte hela vägen fram utan hamnade där det nu ligger.

De första kyrkorna byggdes i trä på träsyllar med stående hörnstolpar och resvirke, sk. stavkyrkor. På 1100 talet började man uppföra kyrkor i sten. Riddarhyttan har aldrig haft egen kyrka. Närmaste fanns i Skinnskatteberg där det fanns ett kapell i trä från omkring år 1500. När Skinnskatteberg blev egen socken byggde man 1579 en större träkyrka. 1853 hade den förfallit så mycket att sockenstämman bestämde att bygga en ny kyrka som stod klar 1863.

Ingen kyrka i  Riddarhyttan således. Men Baptister och Missionsförbundare har haft missionshus här. Skinnskattebergs församling har också bedrivit filialverksamhet i det som idag är Allaktivitetshuset. I början av 1990-talet skedde sammanläggning mellan av de tre församlingarna Skinnskatteberg, Hed och Gunnilbo till ett pastorat.

Järnhantering

Den tidiga järnhanteringen bedrevs av enskilda bönder som hade järnmalm på sina ägor. De gick ihop om att bygga en gemensam hytta och där tillsammans framställa järn. De här bönderna kallades för bergsmän, ett antal fria och självägande människor. Men det kom att förändras. Med 1700-talet började enskilda välbärgade personer, ofta adel, att köpa upp ock lägga under sig fler och fler av de mindre bergsmansbruken och skapade därmed stora järnbruk under en brukspatron.

I Riddarhytteområdet finns en mängd hyttruiner som kan ha varit bergsmanshyttor. Skilå nedre- och övre hyttor, Korphyttan, Glifså m.fl. Från 1700-talet kom Riddarhyttan att domineras av Riddarhytte bruk.

De stora brukens storhetstid var under 1700-talet. Då uppfördes de stora herrgårdarna i anslutning till hyttor och hamrar. Skinnskatteberg är landets herrgårdstätaste kommun med hela sju idag existerande herrgårdar. Till det kommer några rivna eller aldrig helt färdigställda till t.ex. Riddarhyttan (riven 1980) och Nyhammar. Bruket Riddarhyttan har sin historiska början i sent 1500-tal, men geografiskt i det nuvarande Bäckegruveområdet. Hyttan låg strax öster om den senare 1855 uppförda och  numera rivna herrgården, dvs ett par kilometer norr om nuvarande samhället Riddarhyttan. Riddarhytte bruk kom med tiden att expandera och omfatta stora områden och anläggningar och gruvor, bland annat masugnen i Lienshyttan och gruvorna i Bäcka och Källfallet. 1877 övergick verksamheten till en mer sammanhållen organisation i aktiebolagsform, då man bildade Riddarhytte AB.

Gruvindustrin har under större delen av 1900-talet haft stor betydelse för Riddarhyttan.  Källfallsgruvan är helt ett 1900-tals fenomen. Gruvan togs i drift kring år 1900 och lades ner 1967. Gruvverksamheten koncentrerades till Bäckegruvan. Driften där lades ner 1979/80. De stora röda flerfamiljshusen i Källfallet och Bäcka, de så kallade kasernerna, är från början bostäder för gruvarbetare och annan personal vid gruvorna från 1900-talets början. I övre Källfallet kallas sedan gammalt just de husen särskilda namn, till exempel ”Templet”, ”Spelhuset”, ”Slottet”.

Riddarhyttan som namn avsåg alltså från början ett geografiskt område vid Bäckegruveområdet. Med Riddarhytte bruks expansion kom namnet att betyda ett större område söderut. Efter 1872 blev Lienshyttan centralort för bruket med bland annat brukskontor och bostäder för anställda. Från brukets sida fanns det en poäng att den den nya järnvägsstationen (1879) fick namnet Riddarhyttan då bruksnamnet var mer etablerat och känt än Lienshyttan som den omgivande bebyggelsen heter.

En viss egnahemsbebyggelse började ta form norr om Lienshyttan kring det som idag är Centralvägen. Bebyggelsen fortsatte under de följande decennierna och namnet Riddarhyttan har i samband med framväxten av egnahem   kommit att i första hand beteckna det framväxta samhället.

Att göra järn

Utgångspunkten för järnframställning är järnmalm vilket är ett mineral som bland annat innehåller grundämnet järn. Från början hämtade man järnmalmen från malmrika sjöar och myrar och bearbetade det blästerugnar av lera. Genom upphettning utvinns järnet ur järnmalmen.

Från 1100-talet började man bryta malmen ur malmrikt berg och masugnar kom att ersätta blästerugnarna.  Brytning av bergmalm började troligen inte förrän på 1100-talet evt. Den äldsta masugn vi känner till är Lapphyttan i Norberg, troligen från mitten av 1100-talet. Från början kunde man inte använda järnet annat än till att gjuta föremål men på 1500-talet inkallades utländska ämbetsmän och smeder som förmedlade smideskunskapen. Gjutjärnet eller tackjärnet måste  reduceras på kol för att kunna smidas eller valsas vilket skedde i hamrarna.

Masugnen kan beskrivas som ett 8-12 m högt, brett rör (pipa) som eldas med kol. Uppifrån häller man ner malm och kol. Kolet behövs för att reducera bort syret i malmen och separera ut järnet.

I Riddarhyttan finns Lienshyttans masugnspipa kvar. Här framställde man tackjärn fram till 1959. Tackjärnet forslades sedan till hamrarna, bl.a. Karmansbo, för att bli smidbart järn. I Lienshyttan  finns också en av Bergslagens största, kanske största, slagghögar. Från hyttområdet i Riddarhyttan rinner Forsån söderut. Här har det funnits en hammare, Hedhammar, som i olika omgångar drevs fram till 1873. Ruinerna efter hammarsmedjan och andra byggnader finns fortfarande kvar. En bit söder om Hedhammar breder ett bördigt åkerlandskap ut sig. Under brukstiden stod jordbruket för Riddarhyttans livsmedelsförsörjning. Idag bedriver Forsens islandshästar ridskola och eventverksamhet på det gamla jordbrukets marker.

Gruvbrytningen började med dagbrott. Hela Bergslagen har mängder med gruvhål i markerna. Senare började man ta sig in berget med hjälp av gruvgångar och schakt. Klackbergs gruvfält i Norberg, i drift till 1967,  har varit ett viktigt gruvområde. Men i Riddarhyttan finns också en mängd gruvhål och två gruvlavar (torn), Källfallet och Bäckegruvan.

Det bröts inte bara järnmalm utan även andra mineraler. Bastnäsfältet är en av världens mineralrikaste platser med över femtio olika mineral. Kopparverket i Riddarhyttan påminner även om att koppar var en del i bergshanteringen.

Till gruvhanteringen hörde också särskilda byggnader och  anläggningar som satte sin prägel på bygden. Gruvlavar, anriknings- sovringsverk, transportanordningar, förvaringshus, smedjor, verkstäder. Från början var gruvlavarna byggda i trä men i Riddarhytteområdet har alla brunnit ner eller rivits. Några, Bäckegruvans ock Källfallets lavar har ersattes med betong.

År 1879 blev den smalspåriga järnvägen mellan Lienshyttan (Riddarhyttan) och Uttersberg klar och anslöt till den befintliga järnvägen mellan Uttersberg och Köping. Riddarhyttan hade nu kontakt med världen via Mälaren. Järnvägen lades 1967 i samband med Källfallsguvans nedläggning. Den gamla banvallen går fortfarande att följa och i Riddarhyttan finns det pietetsfullt renoverade lokstallet kvar.

I Riddarhytteområdet har det funnits ett hundratal torp. De flesta var kolartorp då järnframställningen krävde mycket träkol. Men det fanns också skogsarbetartorp, enstaka soldattorp och skogsvaktartorp. De flesta är rivna men husgrunderna finns kvar. Ofta är de utmärkta med en skylt som talar om namnet på torpet. Hagen är en sådan grund och ligger på stigen mellan Skilbyarna och Stor-Kari sten. Hytt- och gruvarbetartorpen låg oftast närmare själva området för järnframställningen. Några torp, t.ex. Backens och Skräppbo torp, går tillbaka till tiden för de fria torparna, till tiden före bruken hade lagt torpen under sig. På de flesta torpen försörjde man sig genom småskaligt jordbruk, ibland kombinerat med dagsverke i järnhanteringen. Gemensamt för torpen var att de så småningom kom att ligga under bruket och de som bodde på torpen måste betala arrende. Antingen kunde det vara i form av dagsverken eller som i kolartorpens fall, kolleveranser.

Idag är de flesta torpen rivna eller förfallna men enstaka torp finns kvar, bland annat Backens i närheten av Garptjärn NO om Haraldsjön. De första som röjde mark och etablerade sig vid nuvarande Backens var av allt att döma Sigfrid (Seffred) Simonsson (o. 1604-1684) och hans hustru Karin Sigfridsdotter (1626-1706) från Tavastland i början av 1600-talet. Skogens betydelse kan inte överskattas. Järnframställningen krävde kolossala mängder kol. Kolet framställdes som träkol genom att kola timmer i milor. Även vid hyttan i Lienshyttan kolade man. Där Liens Camping ligger i dag, framställdes kol.

På 1800-talet och en bit in på 1900-talet, flottade man timmer från skogarna vid Haraldsjön. Man flottade timret via Harldsjöån till Skildammen och därifrån via Sandån till Lien, vidare till Liens östra strand där sågverket låg. För att slippa ta timret söder om Storön grävde man en liten kanal genom öns norra utskjutande udde. På Skildammens SV strand finns fortfarande ett hus bevarat från flottartiden, kallat Flottarkojan.

Vatten

Genom att dämma vatten kunde man genom kvarnar utnyttja kraften från det strömmande vattnet. Kraften använde man till främst tre områden: Till blåsbälgar i hyttor och hamrar, att pumpa vatten ur gruvorna och att uppfordra malmen. Det här skedde på mekanisk väg. Det är först med sekelskiftet 1800/1900 som man kunde använda vattenkraften för att producera elektricitet. Den grävda kanalen från Skildammen parallellt med Skilån ner till bagarstugan, grävdes kring år 1900 för att producera elektricitet till Källfallsgruvan. Sjöar och vattendrag användes också som transportvägar och inte minst för fiske. Hembygdsföreningen i Skinnskatteberg förvarar Sveriges äldsta stockbåt från 800-talet i Hembygdsgården  i den gamla brukslängan. I Riddarhyttan finns framförallt två betydelsefulla dämningar. Den första 1653 då det som senare kom att kallas Skildammen, dämdes. Det som från början var två åar blev en damm. Ån från Haraldsjön delades före dämningen i två grenar, Därav namnet Skila. Skilå är namnet på en å som skiljer sig. I dag uppfattar vi Skildammen kanske mer allmänt som en sjö, men det behövs inte mycket för att ändra på det.  Idag är det andra dammbyggare som hjälper till att hålla vattenytan i Skildammen. Bävrarna har efter att ha varit i stort sett utrotade i vårt land, återvänt till våra trakter.

Den andra betydelsefulla dämningen ägde rum 1848, då man höjde Liens vattenyta för att öka kraften till anläggningen i Lienshyttan. Men många andra sjöar har också varit föremål för dämningar som Övre och Nedre Skärsjöarna, Bjursjön och Haraldsjön.

Det gamla brukssamhället var ett patriarkalt och auktoritärt samhälle. I allmänhet var bruksorterna  små, relativt självständiga orter med noggrant definierade gränser mellan överhet och arbetare, mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivaren garanterade arbete och bostad för de arbetare som inte satte sig på tvären, dvs inte gick med fackföreningar eller andra kollektiva föreningar. Arbetarna tog eget ansvar för de områden som vi idag förväntar oss att samhället till stor del skall ansvara för. Man startade föreningar för livsmedelsförsörjning, bostadsbyggande, idrott och inte minst utbildning genom studiecirklar och ABF. Man byggde Folkets hus och Folkets park för att kunna hålla möten, bedriva undervisning och för att roa sig och koppla av.

I  Bergslagen var det inte tyst. Idag tycker vi att det andas frid och stillhet när vi går i skogarna i Bergslagen. Men så var det inte för drygt ett halvsekel sedan. Hammarslag, krossanläggningar, masugnar, sovringsverk, järnväg, linbanor skapade ljud som bredde ut sig över hela landskapet.

Skola och undervisning

18 juni 1842 beslutade Sveriges riksdag att införa allmän folkskola. Kyrkan skulle vara ansvarig för skolundervisningen. Några år senare, 18 april 1846, införs Reglemente för Folk-Skolor inom Skinnskattebergs Församling.

Kyrkans inflytande kommer tydligt till uttryck i Cap. 4. §5:

”Christendom vare Skolans förnämsta Läro-ämne. Deruti skola alla Barn  […] dagligen undervisas […] att dess hufvudsanningar må djupt intränga och fästa sig i Barnens både förstånd och hjerta”

Skolhus inrättades bland annat i Riddarhyttan och Fors. I början av 1900-talet klagade hushållen från den norra delen av Riddarhytte skolrote på de långa skolvägar deras barn måste ta för att komma till skolan i Riddarhyttan. 1909 föreslår skolrådet kyrkostämman att ett nytt skolhus skulle uppföras. Under 1910 röjdes mark i Skilå där skolhuset byggdes. Skilå skola (skolan hette så under de första decennierna innan den allmänt kom att kallas Skräppbo skola) togs i bruk 1911. Skolans första lärare var Signe Andersson som ansvarade för undervisningen mellan åren 1911-1914.

Statistik för första läsåret visar att 33 elever var nyinskrivna 11 februari 1911. Av dessa gick 17 i småskolans 1:a och 2:a klass, 15 i folkskolans 1:a t.o.m. 3:e klass samt 1 elev i folkskolans 4:e klass eller högre. Av 31 elever första läsåret var 11 flickor och 20 pojkar. Tre år senare, 1914, var istället flickorna i majoritet: 16 flickor och 14 pojkar av 30 elever.

1919 beslutade man att förlägga undervisningen vid Skilå skola till Rödgruvan vid Källfallet. Källfallets Skola byggdes 1920, öppnades 1921 och stängdes 1962.1925 återupptog man undervisningen i Skilå skola igen. En fyrklassig småskola med två undervisningsavdelningar och med antagning vartannat år. Barn från Haraldsjön, Skilån, Övre Källfallet, Holmsjön och Övertjärn hänvisades till skolan. Lärare mellan 1925-1930 var Maja Bark, gift med Hernfrid Bark. De är föräldrar till historikern och författaren Maj-Britt Nergård.

1932 flyttas ansvaret för skolundervisningen från kyrkan till kommunens skolstyrelse. Kyrkoherden skulle trots det vara ordförande, ett förhållande som varade till 1952. Kyrkans inflytande var fortsatt stort.

Undervisning bedrevs i Skilå skola fram till och med 1936. Sista läraren var Anna Hedberg.

1942 beslutar skolstyrelsen att sälja mark och byggnad till bruket, Riddarhytte AB. Via nya ägare och bolagsombildningar (bl.a. Uddeholm AB 1962, Domänverket 1979,  Assi Domän 1994, Sveaskog) avstyckades till slut nuvarande tomt med skolbyggnad och såldes till en privat ägare som efter några år sålde fastigheten till Teatermaskinen 2001.

Området där skolan ligger har troligen sitt namn efter torpet straxt ONO om skolans plats. Detta torp heter sedan gammalt Skilå. Torpet är med på Häradsekonomiska kartan, 1864-67, Riddarhyttan J112-82-12b under namnet Skilå. Det finns också med i Gods och Gårdar 1940 (s. 841) under namnet Skilån, Någonstans efter detta årtal har torpets namn ändrats till Skräppbo Torp. Då har också skolbyggnaden kommit att kallas Skräppbo skola. Under skolans aktiva skolår t.o.m. 1936 förekommer inget annat namn på skolan än Skilå skola i kommunens arkiv.

Hernfrid Bark, (1895-1985), folkskollärare och socialdemokratisk politiker från Riddarhyttan, var med och startade den första enhetsskolan i landet i Skinnskatteberg.

1963 invigdes den nya grundskolan i Riddarhyttan. Byggnaden finns kvar men grundskoleverksamheten har lagts ner och eleverna går numera i skola i Skinnskatteberg.

Skinnskattebergs har tidigare haft en folkhögskola där Västmanlands läns landsting var huvudman fram till december 2007. Däefter tog föreningen Bergslagens folkhögskola över och flyttade folkhögskolan 2010 till Norberg och bytte namn till Bergslagens folkhögskola.

Sedan slutet av 2010-talet är en ny folkhögskola etablerad i Skinnskattebergs kommun, Kulturreservatets folkhögskola, med nära samarbete med Teatermaskinen i Skräppbo. Bland annat betyder det att man utöver vanligt kursutbud också erbjuder kurser i scenkonst, teater och scenproduktion.

Krig

I november 1943, under brinnande världskrig, beslutade Kungliga Socialstyrelsen att inrätta ett interneringsläger för sovjetiska krigsfångar omkring en mil söder om Riddarhyttan vid Krampens gamla järnvägsstation utmed järnvägslinjen Frövi-Avesta. 

De Sovjetiska soldater, framförallt i de av tyskarna ockuperade Norge och Finland, som blev tillfångatagna av tyskarna, lyckades ibland fly ur den tyska fångeskapen. En del av dessa lyckades ta sig till Sverige. Den svenska regeringen ville inte stöta sig med Sovjet och vågade inte annat än att internera soldaterna i olika läger, de flesta i nuvarande Skinnskattebergs kommun. Krampenlägret var det största med omkring trehundra interner. Andra läger i området fanns i Baggå (herrgården) och Baggbron (Pensionat Udden).

För att klara av att driva lägren satte de svenska myndigheterna de internerade sovjetsoldaterna i arbete. De handlade framförallt om att bygga vägar och arbeta i skogen. Den så kallade Ryssvägen mellan sjön Stor-Krampen och Rysstorget strax väster om Karmansbo byggdes av sovjettsoldater.

I oktober 1944 utlämnades flyktingarna, fler än vid den senare Baltutlämningen, via Gävle till Sovjet på begäran av de sovjetiska myndigheterna. Många hamnade i arbetsläger eller avrättades efter hemkomsten. Enligt Stalin var varje soldat som gav sig åt fienden, en fosterlandsfiende. I och med att de hade låtit sig bli tillfångatagna av tyskarna hade de därför begått krigsbrott.

Miljöpåverkan

Naturen formar och ger kulturen förutsättningar. Men kulturen formar och påverkar i sin tur naturen. Spåren är många. Gruvhållen, gruvorna, slagghögar, dammanläggningar, skogsavverkning, flottningsleder, kolmilor har haft stor påverkan på landskapet. Dämningen av Lien t.ex. gjorde att  det som idag heter Storön blev just det, en ö. Innan höjningen av vattenytan var det landförbindelse mellan halvön och Liens norra strand.

På 1800-talet var stora områden i Bergslagen kalhugget land. Sedan dess har skogen vuxit upp men främst som råvara till alltfler nyttigheter vi människor ser oss i behov av.

Världen är i ett allt större behov av råvaror. Sökandet efter nya gruvfyndigheter att exploatera accelererar. Internationella gruvbolag bjuds in att provborra efter värdefulla naturtillgångar. I Bergslagen har områden som tidigare ansetts olönsamma på nytt blivit intressanta på grund av stigande världsmarknadspriser. Fyra aktörer har alltid varit huvudintressenter i gruvexploateringen. Staten, prospektören, markägaren och arbetaren. Sedan Gustav Vasa har statens ställning varit mycket stark bland de här aktörerna. Idag har det förändrats.

Samtidigt är människor i behov av arbete. Nedläggningen av gruvorna i Riddarhyttan betydde minskad befolkning och sämre service. Men också nya initiativ och ny kraft. Betyder alltid nya arbetstillfällen att miljö och resurser måste förbrukas? Att intressen måste stå mot varandra? Finns det en annan väg? Turism och vildmarksliv, upplevelse av vilda djur är näringar i stark tillväxt. Är det möjligt att samexistera. Hur skall skogarna och mineralerna förvaltas på bästa sätt.

Kultur

Många kända författare kommer från Västmanland, Dan Andersson, Verner Aspenström, Lars Gustafsson, Lennart Hellsing. Listan går att göra betydligt längre men från våra trakter måste man framförallt framhålla Maj-Britt Nergård (1933-2017). Hon föddes i Riddarhyttan och var dotter till Maja och Hernfrid Bark. Efter akademiska studier i Uppsala där hon doktorerade, skrev hon skönlitteratur och skildrade bergslagens historia och miljö. De kanske mest kända romanerna är hennes historiska romanserie om vallonerna i fyra delar. Fransosen 1985, Fransosernas barn 1986, Den okände karolinen 1988, Stenens hemlighet 1989. Andra romaner med liknande tema är Flickan från Garmakartorp 1981, Livsknuten 1983. Hon samarbetade också nära med Teatermaskinen, framförallt i deras stora tvådagarspjäs Vi går en annan väg där hon också medverkade och som spelades 2011-2013.

Skinnskattebergs kommun kännetecknas av ett rikt kulturliv och ett aktivt föreningsliv. Folkets Park har betytt oerhört mycket för kulturlivet i Riddarhyttan. Ernst Burman var bara en av alla eldsjälar som gjorde den till ett levande centrum för området. Initiativtagare och drivande till de mycket uppskattade och populära Torsdaxdanserna i Folkets park under  1900-talets två sista decennier var Per Grip och Nils-Erik Wikström. Torsdaxdanserna arrangerades sommartid från början av 1980-talet till början av 2000-talet. De genomfördes hela tiden av ideella krafter och det fanns i stort sett inte någon av tidens kända artister som inte uppträdde på de här väldigt besökta och uppskattade evenemangen.

Man kan göra en lång lista på betydelsefulla personer som haft stor vikt för Riddarhyttans kulturliv. Ett särskilt perspektiv ger Axel Haggren (1898-1968). Han  var född i Surahammar och bosatte sig i Riddarhyttan 1917. Fram till 1936 blev det mest gruvarbete, därefter tog hans konstnärliga intresse och begåvning över. Under en period mot slutet av 50-talet målade han tre tavlor som kom att hänga i gruvarbetarnas matkoja (matrum) 310 m under jord i Östergruvan - som tre lysande fönster mitt inne i det gråa berget. Tavlorna förvaras numera av Riddarhyttans Hembygds- och Intresseförening.